Alla kommer vi nog ihåg det tragiska och ofattbara med den 20 åring som så tragiskt o ofattbart blev skjuten av polisen. En ung kille med Downs Syndrom som rymt hemifrån med en leksakspistol. Det är svårt hitta orden som kan beskriva vad man både tänker och känner när man läser dem olika artiklarna om denna ofattbara händelse.
Då, och även nu, tänkte jag att det var den tredje skjutningen av poliser på kort tid. Och så tänker jag tillbaka på mitt gamla liv. Våldsam. Beväpnad ibland. Hotfull. Klassad som farlig i polisens register. Inte en enda gång sköt man direkt mot mig. Inte en enda gång sköt man någon i min närhet i samband med ingripanden. Man drog vapen vid något tillfälle, men sköt aldrig.
Och sen tänker jag på idag. Vårt samhälle och vilket klimat som det sägs vara. Som det även till viss del är i någon del av landet. Men inte så som man så gärna vill att det skall framstå. Kan det vara så att den bild som målas ut om det otrygga landet i kriminell och våldsamt kaos får poliser att vara på helspänn – att man känner sig mer otrygg i sitt jobb. Och är vårt land i sådant kaos och så otryggt att det krävs att man skjuter först – ställer frågan sen – men får inget svar. Nej det är det inte. Visst är det allvarliga situationer och förfärliga händelser som sker inom brottens värld. Men det är samtidigt ett tryggt och säkert land vi lever i – som vi inte kan låta dem som vill skapa en annan känsla lyckas med i sina försök.
Klimatet i tonen som går i vårt samhälle har blivit hårdare – samtidigt som den bild många försöker skapa är att går man ut i fel stadsdel på fel tidpunkt så blir man rånad eller mördad.
En sådan sjuk bild av ett samhälle som inte är vad den bilden försöker säga. När människor känner sig otrygga så blir man också otrygg i sig själv. Man går där på gatan på kvällen och tittar sig omkring. Med den där klumpen i magen över att man kanske inte kommer hem. Inte alls känslor som skall förminskas på något sätt över huvud taget – men samtidigt känslor som måste bemötas med verklighetens beskrivning.
Då, och även nu, tänkte jag att det var den tredje skjutningen av poliser på kort tid. Och så tänker jag tillbaka på mitt gamla liv. Våldsam. Beväpnad ibland. Hotfull. Klassad som farlig i polisens register. Inte en enda gång sköt man direkt mot mig. Inte en enda gång sköt man någon i min närhet i samband med ingripanden. Man drog vapen vid något tillfälle, men sköt aldrig.
Och sen tänker jag på idag. Vårt samhälle och vilket klimat som det sägs vara. Som det även till viss del är i någon del av landet. Men inte så som man så gärna vill att det skall framstå. Kan det vara så att den bild som målas ut om det otrygga landet i kriminell och våldsamt kaos får poliser att vara på helspänn – att man känner sig mer otrygg i sitt jobb. Och är vårt land i sådant kaos och så otryggt att det krävs att man skjuter först – ställer frågan sen – men får inget svar. Nej det är det inte. Visst är det allvarliga situationer och förfärliga händelser som sker inom brottens värld. Men det är samtidigt ett tryggt och säkert land vi lever i – som vi inte kan låta dem som vill skapa en annan känsla lyckas med i sina försök.
Klimatet i tonen som går i vårt samhälle har blivit hårdare – samtidigt som den bild många försöker skapa är att går man ut i fel stadsdel på fel tidpunkt så blir man rånad eller mördad.
En sådan sjuk bild av ett samhälle som inte är vad den bilden försöker säga. När människor känner sig otrygga så blir man också otrygg i sig själv. Man går där på gatan på kvällen och tittar sig omkring. Med den där klumpen i magen över att man kanske inte kommer hem. Inte alls känslor som skall förminskas på något sätt över huvud taget – men samtidigt känslor som måste bemötas med verklighetens beskrivning.
Det ursäktar dock inte att en 20 åring som inte kanske kunde svara. Som kanske inte kunde förklara. Blir skjuten till döds av dem vars funktion är att skydda människor. Nu kan jag inte ärendet i detalj och säkerligen är personerna som är involverade i detta hemska nerbrutna och i chock. Men den sidan är en av sidorna. Den andra sidan - varför är polisen plötsligt involverade i skjutningar i sådan utsträckning som aldrig tidigare på så kort tid.
Jag känner inte igen bilden som visas i filmklipp. Alla påståenden. Rykten. Om att mitt Sverige skulle vara ett otryggt land. Ett land och samhälle där man behöver gå omkring vara rädd.Däremot känner jag en osäkerhet nu - över att alla felaktiga o vinklade ”fakta” av ett otryggt samhälle – ska göra oss människor i det så rädd o otrygga att vi agerar först – ställer frågor efter – men aldrig hinner få något svar.
För fakta är. Vi som vet. Vi som kan. Vi som står för det som gör skillnad. Vi måste börja höja våra röster och gör den hörd så att trygghet inte ersätts med otrygghet.
Vi ansvarar alla för vilket klimat vi vill att vårt samhälle skall bestå av...
0 kommentar(er)
