Vi finns mitt ibland oss i samhället, oftare än vad vi och alla andra tror eller kanske vill erkänna. Vi som mår på det sättet där hur vi ibland mår på insidan, inte alltid syns på utsidan. Kanske är det den där ångesten ingen vet vi har, eller den där osäkerheten och paniken över att inte passa in, säga något konstigt eller rent av att vi bara inte orkar möte människor som frågar en massa. Det är inget mående vi planerar att idag skall det vara si eller så, för oftast när vi mår som vi gör kommer det smygande. Ja den där känslan, den där osäkerheten om man duger eller är bra nog, känslan av misslyckande, den där panikslagna tanken och det där måendet som är just det, sådant som man inte fysiskt kan visa eller låta någon ta på, men som ändå finns där. Det där på ett sätt osynliga måendet bakom masken som ingen kan se, rör eller ens ganska ofta förstå.
Ofta är det som ett tabu att vi pratar om det, att vi lyfter det eller svarar äkta när någon frågar hur man mår, det känns inte accepterat vara ärlig om en sådan sak, rädslan, om man nu kan kalla det, att man skall hamna utanför på grund av ärligheten i svaret, den är stor. Jag tror samtidigt att det är samhällets rädsla och okunskap om psykisk ohälsa som gör att vi som lever med det, eller anhöriga för den delen, inte pratar om det. Att ”normen” är att sådant som blir för tungt, som man inte förstår sig på eller har kunskap om, ja det gör att vi som lever med psykiska besvär blir den parten som känner sig ännu mer skyldig att dölja det som finns på insidan för dom man möter på utsidan. Det är dags bryta ”normen”, bryta tystnaden och prata om det som vi alla vet finns, men som det pratas för lite om. Att det man ser på utsidan inte alls alltid speglar hur någon mår på insidan. Att det där perfekta man ser, det lyckade yrkesmässigt eller privat absolut är äkta, samtidigt som någon faktiskt kan må skit på insidan.
Jag är en människa som lever med en diagnos som går under psykisk ohälsa. Jag är jag med mina bra och mindre bra dagar, dagar då jag bara vill kräkas på allt och dagar då jag sjunger en sång i bilen på väg till jobbet. Jag är en människa inte mitt mående, mitt mående är en del av mig och en del av den människa som jag är. Så låt oss tillsammans skapa och bidra till ett samhälle där det är okej att prata om hur man mår, där det inte skall vara nödvändigt att dölja ens mående och olika tillstånd för att passa in, för att inte blir utstött. Låt oss alla vara medmänniskor, låt oss prata om psykisk ohälsa på ett djupare sätt än att det bara är något vi vet finns, men inte ser…
1 kommentar(er)
