Att hitta det där lugnet inom sig själv när det känns som massor annat stormar runt omkring en. Det kan vara och är sjukt svårt att hitta den där paus-knappen till sitt eget huvud för att få stopp på tankarna, funderingarna och allt annat som kanske just då snurrar. För mig har det blivit viktigare än någonsin att hitta platser där jag mår bra både med och i mig själv. Inte på något så där jing och jang djupt sätt, men på det där sättet där jag kan känna inifrån och ut att jag trivs med den som jag är och är på väg att fortsätta vara. Men det har inte alltid varit så. Den fanns en tid och dagar där jag bestod av kyla. Tårar var inte ens att tänka på. Känslor dödade en sakta men säkert. Att öppna sig för någon va som att skjuta sig själv i skallen kändes det som. Den tiden då en skev och helt overklig livsuppfattning var det som var en del av vardagen. Sen står jag där jag nu står. Söker o sökande. Efter något mer. Något annat. Det där som står för motsatsen av allt som var som det var en gång då det såg annolunda ut. En annan tid. Då och nu.
Att hitta den där både fysiska och själsliga värmen. Sortera dom där tankarna. Reflektionerna. Känna just det som är min ödmjukhet o tacksamhet över det som idag och just nu i olika stunder är min vardag med allt va den innehåller. Där jag står som drogfri och nykter. Som en ärligare och mer särbar, men samtidigt mer äkta o verklig version av den människa som jag alltid drömde om att vara och nu äntligen blivit. Kanske inte fullt ut än för allt man gör i livet är ju en resa - tror nog inte att man någonsin är fullt ut komplett. Däremot ser jag själv en förändring.
Min gamla identitet. Min gamla vardag. Den där brutalt hårda vardagen med en ständig kamp för att överleva, kanske inte alltid fysiskt, men oftare psykiskt. Som människa. Individ. Själsligt. Idag när jag ser på den som jag va, hård, kall och självisk, så har jag vissa stunder svårt att själv förstå hur det ens var möjligt för mig att va så som person. Eller mer att det skalet av vad som kanske påminde om en person faktiskt kunde göra så. Där det att vara sårbar var en svaghet. Det att ha känslor och våga visa dom, även dom som inte var hårda eller kalla, rent av var ett tecken på att man kunde brytas ner. Krossas och förstöras.
Tänker ofta på det där bagaget som jag bär med mig och som format och fortfarande formar mig den dag idag på olika sätt. Inte alls någon som är felfri. Är inte alls utan ett o annat bristfälligt. Sårbar som fan, men nu blir det på ett annat sätt. Svart eller vit till tider på ett sätt som även kan få mig att störa mig på mig själv. Men där i grunden just bara jag. Den där som bakom alla masker, droger och den mörka verkligheten gömt sig, rädd för att möta mig själv kanske mest av allt. För jag vet inte helt. Kanske är det så att vi människor flyr mest av allt från oss själva på grund av rädslan av att stå upp och vara just det. Oss själva.
Dagarna i min vardag där jag står i livet nu tas ett steg i taget vissa dagar - andra så känns det som att jag tar två tre steg i taget. Men landar alltid i den där känslan av att känna mig trygg, känna mig bekväm. Allt löser sig på nåt sätt även om det känns hur omöjligt som helst - alla bitar som känns lösa i nåt sammanhang, faller på plats o hittar sin passform.
Man måste och skall sikta mot månen - går det åt helvete så landar man ändå bland stjärnorna. För livet är för kort för att inte våga chansa eller satsa, man kan inte låta något passera förbi en o sen ångra att man inte tog steget tidigare - när det är för sent.
Just här o just nu.
Där jag vill vara.
Där jag mår som jag förtjänar.
Med mig och i mig.
Mitt liv i min vardag.
0 kommentar(er)
